Den legendariska bruna ”nallen” är föregångaren till de gosedjur som barnen håller så kärt, men även de vuxna. Många entusiaster samlar fortfarande på denna pedagogiska leksak långt efter barndomen. Från början gavs leksaken framför allt i julklapp till barn som anförtrodde den alla sina hemligheter, sina små stunder av sorg, men som också delade sin glädje med den.
Flera årtionden efter uppfinningen har nallebjörnen fortfarande en alldeles egen plats i de små barnens vardag. Varianterna av den lilla brunbjörnen är i dag mycket många, och den har ”moderniserats” genom åren. Uppfinningen av detta ikoniska föremål har vi två historiska personer att tacka för: Richard Steiff och Morris Michtom. Här är gosedjurens historia från uppfinningen fram till i dag.
När uppfanns gosedjuren?
Tre huvudpersoner gjorde nallen till en eftertraktad och avgudad snuttefilt som aldrig åldras. Två män och en kvinna intresserade sig för den lekfulla och underhållande sidan hos detta gosedjur, det första på marknaden redan i början av 20:e århundradet.
Margarete Steiff: vem är hon?
Historien börjar med den tyska sömmerskan Margarete Steiff. Grundaren av varumärket Steiff, som fortsätter att få barnens ögon att lysa vid åsynen av denna tidlösa brunbjörn.
Margarete föddes i Giengen an der Brenz på 1840-talet. Redan som mycket ung var hon skicklig på att tillverka små djur i filt som fick två öden. Dels leksak, dels nåldyna åt hennes sömmerskevänner och bekanta, som då började stå på kö. Denna mycket anmärkningsvärda personlighet hade ändå stora fysiska svårigheter. Hon kämpade för att ”sälja” drömmar till barnen genom sin konst och sitt hantverkskunnande, som nästan betraktades som en gåva, så skicklig var hon. Hennes första alster, det som bidrog till hennes framgång, är en nåldyna i form av en elefant. Det blev en fenomenal succé.
Hennes skapelser och framför allt hennes historia har stannat i minnet i nästan 150 år. Margarete Steiff sökte alltid det yttersta. Hon slutade aldrig arbeta för att tillverka artiklar av allt bättre kvalitet. Hennes exponentiella framgång sammanfattas i hennes personliga motto: ”För barn är bara det bästa gott nog”.
Richard Steiff: den lille brorsonen som skulle bli stor:
I det otroliga företaget Steiffs historia finns Richard Steiff. Ännu ett stort huvud i bolaget, som starkt bidrog till dess växande ryktbarhet. 4 år efter företagets officiella grundande, 1897, deltog Margarete Steiff redan i leksaksmässan i Leipzig. En berömd utställning tillägnad modellbygge, tillverkning och skapande av originella men lekfulla leksaker och spel. Det handlade dessutom om en handelsmässa som också ägnade sig åt att sprida kännedom om de nya trenderna bland skapare av äkta föremål, tillbehör och leksaker.
1897 markerar också Richard Steiffs ankomst. Det var så han knöts till sin fasters företag efter avslutade studier vid konstskolan i den tyska staden Stuttgart. För att inleda karriären i familjeföretaget på bästa sätt fick han ansvar för Steiffs monter under mässan i Leipzig. Han representerade det väl.
Richard var sin faster Margaretes lilla skyddsling. Redan under sina första år på konstskolan uppmuntrades han av fastern att bli allt bättre i sin ambition att bli en berömd formgivare. Efter Margarete var Richard den person som var utsedd att bli nummer 2 i företaget Steiff. Sedan fick han idén att skapa nallebjörnen som senare skulle bli ikonen för barnleksaker i hela världen.
Richard var passionerat intresserad av björnar, i verklig version. Den passionen gav honom hans berömmelse i världen av gosedjursdesign som barn tycker om. För att tillverka sin prototyp studerade Richard hur riktiga björnar beter sig. Så gjorde han många teckningar och skisser för att bestämma djurets linjer, former och färger. Djurparken i Stuttgart var hans inspirationsplats. Där iakttog han sina favoritdjur flera gånger i veckan.
Sedan fanns han också bland publiken på cirkusar och kringresande föreställningar med vilda djur. I slutet av 19:e århundradet kunde Richard äntligen förverkliga sitt projekt. Han tillverkade då bland annat ett stort antal nallebjörnar på fyra ben. Vissa modeller var utformade med hjul i gjutjärn. För att användas i lekarna hos barn som gärna drog leksakerna efter sig. Richard tillverkade också nallebjörnar som stod upprätta på bakbenen. Den konstruktionen valdes för att leksaken skulle kunna röra sig. Som riktiga levande djur.
För att ge liv åt sina små djur som inte var som andra tog han sig 1902 an att tillverka nallebjörnar med ledade lemmar. Barnen var hans ”kunder” i sikte. Det var den första leksaken i sitt slag som någon leksakstillverkare någonsin hade skapat. Prototypen skulle bli barnens favoritleksak, de barn som ständigt behöver sällskap och att lugnas av en närvaro. Den första nallebjörnen hade ett kodnamn: PB Bär 55. Den visades för första gången på mässan i Leipzig under år 1903.
Richard Steiff och mässan i Leipzig: den vinnande kombinationen:
1903 är alltså ett avgörande år för Margaretes lille brorson som skulle bli stor. Det var under leksaksmässan i Leipzig som mannen blev känd för den breda allmänheten. Inte minst bland entusiasterna kring den lilla brunbjörnen som just hade kommit ut det året.
Richard Steiff drog till sig blicken hos de största, i synnerhet George Borgfeldt. Han kom raka vägen från New York, på jakt efter en leksak som inte var som andra. Men också på jakt efter tillverkaren vars äkthet det inte rådde någon brist på. George Borgfeldt var ändå en mycket krävande man i sina val. När han besökte familjen Steiffs monter hittade han precis det han sökte. Han beställde då 3 000 exemplar av brunbjörnen av företaget för att ”prova”.
Där börjar den långa resan för originalbjörnen. Gosedjuret som alla fortfarande är tokiga i. Den lilla brunbjörnen står för mjukhet, tillit och förtroenden för alla barn i världen. Denna brunbjörn är än i dag synonym med dröm, outplånliga minnen och magi för många barn och till och med vuxna.
Morris Michtom, ”arvtagaren”:
Morris Michtom (1870, 1938) var mannen bakom Teddy Bear. Vid den tiden hamnar nallebjörnens dubbla upphovsmannaskap åter i rampljuset. Morris Michtom var en rysk man som förstod att hämta inspiration ur en uppmärksammad händelse för att lyfta fram sin skapelse. Därefter blev han den andra legenden efter brunbjörnen som familjen Steiff hade skapat.
En anekdot skulle sedan lyfta fram honom i rampljuset. Morris Michtom drog nytta av en händelse som drabbat USA:s dåvarande president, Theodore Roosevelt. Legenden säger att statschefen ska ha deltagit i en björnjakt i delstaten Mississippi. Och att han ska ha kommit hem tomhänt efter timmar ute i skogen. För att lura kritikernas blickar ska hans kompanjoner och andra medhjälpare ha föreslagit att binda fast en riktig björn vid ett träd. Det var för att få det att verka som om presidenten hade lyckats i sitt sökande efter det ”idealiska bytet. Redan dagen därpå fick situationen ändå stor mediebevakning genom en av tidens första och mest berömda dagstidningar. Washington Post publicerade då denna ”legend” på förstasidan redan morgonen efter. Den förstasidan var mycket riktigt illustrerad av en känd tecknare som verkligen lyckades gestalta ögonblickets ikon: den lilla brunbjörnen. Det är därifrån Morris Michtoms idé kommer, att skapa den lilla brunbjörnen. Den här gången med den enda och unika Teddy Bear. Teddy anspelar nämligen på president Roosevelt, det var absolut hans smeknamn.
Nallebjörnen: mot en nedgång?
De stora krigen kastade om handeln med nallebjörnar. Men även tillverkningen. Produkter från Tyskland fick då inte exporteras, och brunbjörnen från företaget Steiff kom just därifrån. Så börjar nedgången för den främsta leverantören av denna leksak som publiken, ung som mindre ung, avgudade så.
Nya firmor tog då tillfället i akt att få sin affär att växa. De snålade ändå inte med fantasin för att tillverka ett gosedjur som inte var exakt likt originalmodellen. Den internationella marknaden var sådan att det krävdes större kreativitet för att få fram en leksak vars tillverkningsmonopol uteslutande tillhörde en nation och ett familjeföretag. Det var alltså dags för dem att hitta ett annat sätt att sticka ut. Dessa nya industrier satsade då på mångfalden av material för att vända konsumenternas uppmärksamhet bort från den äkta brunbjörnen. Den som familjen Steiff tillverkade. De använde då olika tyger och andra tillbehör till överkomligt pris för att tillverka samma leksak med samma min och till synes samma mjukhet som originalmodellen.
Det gällde då att hitta ett sätt att sätta varianter på marknaden som var lika mjuka och lätta som sin föregångare. Kapock var vid den tiden ett mycket eftertraktat material. Det var lika mjukt som ullen, som Margarete hade hämtat inspiration från i sina många skapelser ända sedan hon var mycket ung. Kapock var ett alternativ till träull, som blev oåtkomlig för vanliga dödliga under de stora krigens tid.
Konstgjorda material låg också i tiden. Plysch av konstsilke utnyttjades då flitigt för att tillfredsställa konsumenterna. Den vävdes av cellulosa från fibrer av vedartade växter. Dessa material förändrade en aning utseendet hos den lilla brunbjörnen, som började byta färg beroende på tillverkare och på de material som fanns tillgängliga i en tid lika svår som ett världskrig. Eftersom de inte kunde återskapa den bruna färg som kännetecknar den riktiga nallebjörnen satsade industrimännen, som de nu hade blivit, rakt av på andra färger. Då blir brunbjörnen en rosa nallebjörn, en blå nallebjörn eller en vit nallebjörn, och så vidare. De hade dessutom en viktig egenhet: ögonen var tillverkade i glas.
60-talet markerade dessutom en ny vändpunkt i gosedjurets historia. De asiatiska konkurrenterna klev oväntat in på marknaden. Det stora trycket började tynga den internationella marknaden. De ”ursprungliga” björnarna lämnade nämligen så småningom marknaden för leksaker och pedagogiska spel. Arbetskraften blev sällsynt i Europa på grund av kriget och livets övriga svårigheter under en känslig period. Kina började så småningom visa sin storhetstid inom industrins olika områden. I synnerhet inom leksakssektorn och särskilt inom gosedjuren. Arbetskraften var riklig i Mittens rike, och landet började då bli en stor världsmakt, inte bara på leksaksområdet och så vidare, utan även inom annan exportverksamhet som skulle mätta en efterfrågan som blev allt större i förhållande till utbudet.
Kineserna hade dessutom investerat mycket i maskiner som kunde göra nästan allt i stället för mänsklig arbetskraft. Tryckluftsverktyg för att fylla nallebjörnarna med fiber hjälpte dem särskilt mycket. Mekaniska skärmaskiner för tyg och stoppning började också så småningom översvämma marknaden för leksaker, deras tillverkning och deras formgivning. Den konstnärliga sidan hos brunbjörnen ersattes då av de asiatiska ländernas förmåga att uppfinna alternativ som blev allt billigare och allt mer praktiska och anpassade till all slags användning. Från 70-talet ersätts de traditionella björnarna så småningom av andra djuravbildningar, inte mindre söta och som ingav barnen förtroende. De populäraste gosedjursmodellerna föreställer fortfarande djur. Men inte bara björnar. Då inleddes den blixtsnabba uppgången för bläckfiskgosedjuret och för det vändbara gosedjuret och många fler.
